Jag har blivit ombedd att skriva om mångfald/svenskhet.
Här är resultatet (engelsk version längre ner).
Det finns inga spärrar i skogen.
Granar finns. Tall, björk, blåbärsris,
mossa och gullris.
Farsan kunde väcka mig tidigt en solig
vardagsmorgon och säga du behöver inte gå till skolan idag.
Vi går till skogen, sa han. Eller åker
och fiskar.
I de ögonblicken kunde jag betrakta
hans ansikte och tro mig se hur han varit som barn.
Naturen var en lekplats som kallade på
honom.
Farsan kände sig hemma i skogen. Han
kunde gå där i timmar. Se minsta fågelunge från flera kilometer
kunde han. Särskilt mycket gillade han att titta på fåglar.
Fiska kunde han göra ännu längre
tid. Vi åkte ut på morgonen och vände inte hem förrän sent på
kvällen.
Frilutsliv uppfattar många som något
typiskt svenskt. Allemansrätten är unik för Sverige, att man
enligt lag har rätt att gå var man vill i skogen.
Jag älskade skogen, havet, klipporna.
Även jag kände mig hemma här.
Och ändå inte alls.
Redan i grundskolan fick jag gå
grundkursen i att inte känna mig hemma i det som var mitt hem.
Lärare kunde dela klassen i svenskar
och invandrare, vi fick frågor som ”gör man så i ditt hemland
också?”. Det var standardgrejer som hela tiden förfinades ju
äldre jag blev.
Det finns många spärrar i
svenskheten. Det måste vara därför som bilden av vem som är
svensk och vem som inte är det har stått stilla så länge.
Häromdagen åkte jag förbi Moheda,
där farsan bodde på flyktingförläggning när han kom till
Sverige.
Moheda ligger i Småland. Där gör de
trätofflor. Mohedatoffeln.
Innan farsan kom dit hade han levt gömd
några år i ett land där han inte var född. Den klaustrofobiska
känslan av att inte kunna gå fritt utan oro att bli upptäckt hade
tagit hårt på honom. Det är sånt jag har förstått först på
senare tid.
Jag blickade ut över Moheda och trodde
mig se hur det var för farsan att komma dit.
Det fanns inga spärrar där. Men skog.
Och en sjö. Jag såg honom fiska.
English version:
There are no barriers in the forest.
There are firs. Pine, birch, blueberry,
moss and goldenrod.
Sometimes my father would wake me up on
a sunny weekday morning, and say you don´t need to go to school
today.
Let´s go to the forest, he said. Or
let´s go fishing.
In those moments I would look att his
face and believe that I saw what he was like as a kid.
Nature was a playground calling him.
Dad felt at home in the forest. He
could walk there for hours. See the smallest bird at several
kilometers distance. He especially liked birdwatching.
He could fish even longer. We went out
in the morning and didn´t return until the evening.
Swedes perceive outdoor life as
something typical Swedish. Allemansrätten is something unique, and
means that everyone by law has the right to go wherever they want in
the woods.
I love the woods, the sea, the rocks.
Even I felt at home.
And also not at all.
Aldready in elementary school I learned
not to feel at home on my own home grounds.
Teachers would divide the class in
”Swedes and immigrants”. We got questions like ”do you do stuff
like that back in your country too?” Everyday-things that became
more refined the older I got.
There are a lot of barriers in the
Swedishness.
I passed Moheda the other day, where
dad lived in a refugee camp when he came to Sweden.
Before
dad got there, he was forced to live hidden a few years in a country
where he wasn´t born. The claustrophobic feeling of not being able
to walk freely without fear of being discovered had been hard on him.
That's something I understood only recently.
I
looked out over Moheda and thought to myself what it must have been
like for my dad to arrive here.
There were no barriers. But a forest. And a lake. I can still see him standing there, fishing.
There were no barriers. But a forest. And a lake. I can still see him standing there, fishing.
